Det är trots allt cirka ett år kvar tills att jag ska åka. Problemet är att jag längtar något enormt. Det ska bli hemskt att ta farväl av mina vänner och familj men samtidigt har jag aldrig velat någonting såhär mycket. Jag vill verkligen vara tydlig med att jag inte är någon som inte har nära vänner och som hatar sina föräldrar, så att lämna dem kommer troligen vara det svåraste jag gjort i hela mitt liv.
Förhoppningsvis blir de inte arga på mig för att jag åker. Mest av allt är jag orolig för att mina kompisar kommer ha glömt bort mig när jag kommer tillbaka. Det är mycket man oroar sig för inför sitt high school år men det mesta av det är ogrundat.
Tjejen till höger kommer man att sakna helt klart.
Just nu väntar jag på besked från STS om huruvida det kommer att vara möjligt för mig att spendera mitt år med familjen som min mamma känner lite grann sedan tidigare. Det kommer nog inte att vara några problem men jag är ändå lite nervös. De flesta som åker som utbytesstudenter bor hos en värdfamilj som väljer dem men för mig är det lite annorlunda. De erbjöd sig att vara min värdfamilj och jag tackade ja. Det kallas direktplacering.
Det är bara att vänta.
xxx, Lilly
